Konserten inatälld pga skärpta Covid-restriktioner
Gävle symfoniorkester
Kulturhuset, Hudiksvall
Solist Ulf Wallin, violin
Erik Wallenström presenterar konserten 18:00 i konsertfoajén
Entré 210 kr, medlemmar 170 kr, barn och ungdom under 20 år samt SFI-elever gratis
Kassan öppnar 17:30
Förköp i Guldsmedskiosken t.o.m. 220120
Program
Grazyna Bacewicz Ouvertyr för orkester
(1909-1969)
Tor Aulin Violinkonsert nr 3 i c-moll, opus 14
(1866–1914)
Molto moderato
Andante con moto
Allegro molto
Caesar Frank Symfoni i D-moll
(1822-1890)
Lento – Allegro non troppo
Allegretto
Allegro non troppo
OBS! Ingen paus
Med Marzena Diakun som dirigent börjar denna afton av romantisk musik med något som ligger nära dirigentens polska rötter: Grazyna Bacewiczs Ouvertyr för orkester. Efter sin inspelning av Tor Aulins Violin Concertos 2018 kommer Ulf Wallin till Gävle för att spela Aulins 3:e violinkonsert. Kvällen avslutas med César Francks Symfoni i D, och markerar därmed 200 år sedankompositörens födelse.
Uvertyr för orkester
Få kvinnliga tonsättare har skördat sådana framgångar som Grazyna Bacewicz. Länge var hon mest känd som en lysande violinist, elev till bland andra Carl Flesch, och med en imponerande europeisk karriär. Men hon hade också studerat komposition, hemma i Polen och i Paris för Nadia Boulanger. Hon komponerade till en början gärna i neoklassisk stil, ibland även med folkloristiska inslag. 1954 lade hon fiolen på hyllan och ägnade sig på heltid åt att komponera, samtidigt som hennes tonspråk blev radikalare i anslutning till den polska musikens stora internationella genombrott. Förutom fyra symfonier, två cellokonserter och sju stråkkvartetter komponerade hon med förkärlek för sitt eget instrument. Det blev sju violinkonserter och fem violinsonater.
Den korta och intensiva uvertyr som nu spelas är ett fristående verk som hör till hennes tidiga produktion, skriven 1943. Med rötter i fransk neoklassicism hittar man här en rytmisk pådrivande kraft, inte minst i pukorna, som påminner alltför mycket om inledningen till Beethovens femte symfoni för att vara en tillfällighet. Vid sidan av det febrigt vitala hittar man också en mer lantlig andanteepisod, samt ögonblick av triumf och folkdanser.
Violinkonsert nr 3 i c-moll
Med tanke på att Tor Aulin hade medfött hjärtfel, led av reumatism och fick en förlamad vänsterarm, har han svarat för en nästan omänsklig gärning i musikens tjänst.
Han var uppskattad violinist, som i sin ungdom studerat för Emil Sauret i Berlin. Han grundade 1887 en stråkkvartett med vilken han reste genom Sverige under ett kvarts sekel. 1889 blev han konsertmästare i Kungliga Hovkapellet i Stockholm, och 1902 grundade han Stockholms Konsertförening, vilken han ledde fram till 1909 – året därpå flyttade han sina bopålar till Göteborg. När hans i en stor del av Europa uppmärksammade violinistkarriär upphörde vid 46 års ålder, ägnade han sig alltmer åt komposition. Under Berlinåren hade han också studerat komposition för Philipp Scharwenka.
För violin komponerade Aulin en sonat, några populära gotländska danser och ”akvareller”, samt tre konserter, av vilka i synnerhet den sista blivit ofta framförd. Tillsammans med musiken till Strindbergs Mäster Olof, skriven till Dramatens invigning 1908, är violinkonserten hans mest betydande verk. Den präglas av en kombination av svensk folkton och tysk konsertstil – i det här fallet med Bruch och Brahms som förebild, och med ett stänkt från den gode vännen Edvard Grieg.
Den eleganta och virtuosa violinkonserten har en flödande melodirikedom, dramatik och lyrik. Finalen är glänsande och medryckande. Konserten uruppfördes 1896 av den kände violinisten Henri Marteau, som också tillägnats musiken.
Symfoni d-moll
César Franck var i själva verket född i belgiska Liège, men var från sitt trettonde levnadsår verksam i Paris, där han arbetade som älskad och aktad pedagog och som en av sin tids mest lysande organister. Under sina sista tio, femton levnadsår kom han som tonsättare in i en helt ny fas, och ett tiotal nya orgelverk kom att revolutionera genren. Hans violinsonat i A-dur blev ett av kammarlitteraturens mest spelade mästerverk, och hans symfoni i d-moll är ett underverk i sin syntes av germansk kromatik och gallisk elegans.
Francks girige far gjorde allt för att i Paris lansera pojken som ett underbarn av Mozarts kaliber. Onekligen var han begåvad, och han skapade som yngling en rik produktion av enklare orgelverk, kammarmusik, pianokonserter och oratorier – men alla dessa verk har äl förblivit tämligen okända, och någon större framgång fick han inte. 1859 erhöll han en säkrare position som organist i den nybyggda pariskyrkan St Clotilde, där den legendariske orgelmakaren Cavaillé-Coll byggde ett magnifikt instrument. Han skulle verka där i trettiotre år. Det här var en tid då den franska kyrkomusiken tack vare Gounod, Saint-Saëns, Widor, Fauré och många andra upplevde en höjdpunkt, och även Franck komponerade välklingande men föga liturgiska mässor och oratorier.
Vad som egentligen inträffade mot 1870-talets slut är svårt att säga, men Francks musik fick oväntat ett alltmer passionerat och fullödigt tonspråk, samtidigt som han uttryckte sig i genrer som inte alls var i ropet i tidens Frankrike. De flesta försökte finna lyckan som operatonsättare, men detta var den enda musikform Franck helt ratade. I stället satsade han på kammarmusik och orkestermusik, däribland det som skulle bli en av de mest spelade franska symfonierna.
Symfonins tonspråk är laddat med en nästan religiös mystik och rymmer rikligt med svärmiska modulationer, tämligen främmande för den franska traditionen. Vem kunde ana att denne fridsamme man skulle utvecklas till nyskapare? Men han ville inte omstörta, bara skriva ärlig musik, så som han kände den inom sig. Symfonin växlar mellan mörker och ljus, mellan hopp och förtvivlan, för att inte säga extas. Musiken är mycket personlig, något som premiärpubliken 1889 (året före hans bortgång) hade svårt att förlika sig med. Till och med kollegan Charles Gounod hävde ur sig att symfonin speglade en ”impotens driven till dogmatism”. Pariskonservatoriets direktör häpnade över instrumentationen: ”när hörde man någonsin en symfoni med engelskt horn?” – det elegiska huvudtemat i långsamma satsen presenteras av instrumentet. Direktören hade tydligen glömt att engelskt horn förekom redan i Belioz Symphonie Fantastique. För dem med öppna öron blev Francks symfoni en uppenbarelse, och det har den förblivit fram till idag. Ett unikum av högsta klass.
Stig Jacobsson